#4. Describe your parents
OJ OJ OJ! =P Hoppas inte det här blir alltför långt! Jag har en förmåga att aldrig hålla käften -_- (eller skriva givetvis)
Jag får nog börja med att säga att mina föräldrar är väldigt olika! Det är ett under att de höll ihop så länge som de gjorde det! I nästan alla aspekter är de olika; värderingar, hur de hanterar kriser och situationer och hur de ser på saker. De är verkligen som natt och dag. Well, opposites do attract... But how they stay together, that is a mystery, my friend ^_^
Jag älskar mina föräldrar lika mycket, any sane person would. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte trivs lika bra att bo under samma tak som den ene. Den ene i detta fall är pappa. Roland Larsson. Jag tror jag vet var skon klämmer. Han och jag är så olika, när det kommer till allt nästan. Vi är dock mer lika än han och mamma. Jag vet vart mitt temperament kommer ifrån x) + mammas otålighet, sorry to break it to you men du är rätt otålig mamma! =P
Slå ihop de två egenskaperna och du får ren vrede riktad mot dig om du gör mig arg =/. Jag kan inte säga att jag är ledsen över att ha de egenskaperna för det så otroligt befriande att få ur sig all ilska på en gång istället för att samla all ilska inom sig. Det har jag gjort också, ibland. Ytterst sällan, men då handlar det mer om att jag har tillits-problem till den människan. Jaja, nog om mig. Hur lyckas jag vända allt till att handla om mig? Narcissistiska jävel! *Rage!*
On topic:
Pappa är en otroligt smart man, han vet definitivt hur han ska få saker att bli som han vill. Och i de flesta fall så blir det så. Han ger sig inte utan en kamp, eller vad fan, han ger sig inte ens då! Jag skulle nog kunna sammanfatta pappa som en extremt viljestark människa när han väl har bestämt sig för vad han vill. Han och jag krockar =/ Vi båda är minst lika envisa. På gott och ont. Jag älskar pappa otroligt mycket men jag ska inte sticka under stolen med att han har många egenskaper jag inte tycker om. Det samma gäller med mamma men så är det nog med alla människor. Åtminstone de man lärt känna så pass bra. Ingen är perfekt. Det jag ogillar mest är att han är väldigt onyanserad i sitt tankesätt. Är något på ett vis han säger att det är, ja, då är det det! Han har svårt för att se saker genom andras perspektiv och förstå hur de tänker. Eller så är han så övertygad om att han måste ha rätt hela tiden att han inte ens orkar bry sig om att förstå andras synsätt? Den frågan lär jag ha kvar i resten av mitt liv.
Und meine Mutter:
Jag och mamma har för det mesta i mitt liv kommit överens väldigt bra. Vi har inga svårigheter alls att föra viktiga och långa diskussioner med varandra när det gäller allt egentligen. Känslor, svårigheter, livet i allmänhet. Få är unnade den lätthet vi har till varandra. Inte lätthet som att vi tar varandra för givna men att vi så lätt förstår varandra och vad det är vi försöker förmedla till den andra.
Jag är otroligt glad för det och det säger jag alltför sällan till henne. Hmm... jag är inte bra på att säga till människor hur mycket de betyder för mig och det tror jag mer beror på att jag ger upp innan jag börjat. Orden bara flyger ut ur min mun annars =P Brukar nästan aldrig ha svårt för att hitta orden men när det gäller de människor som betyder mest för mig så har jag väldigt svårt att sätta ord på det. Det går lixom inte. Fast jag inser själv att det är ju bättre att försöka än att inte försöka. My blog comes in handy in that aspect ;)
Min mamma heter Ann Kristin btw, med världens längsta efternamn, zwei, to be correct. ''Ann Kristin Eriksdatter Fuglerud'' Eriksdatter föddes hon inte med, det lade hon till nåt år efter skilsmässan 2006. Hennes pappa heter Erik, that's why. För att hedra honom eller nåt... Mumbojumbo ^^
Fuglerud är hennes sk. flicknamn.
Något jag och mamma har gemensamt är våran världsbild skulle jag säga. Mamma ger varje individ en chans innan hon dömer denne, fast tja... Mer korrekt skulle nog vara att säga att hon ger varje människa 50 miljarder chanser. Hon är för snäll för sitt egna bästa ibland =/ Den egenskapen har jag också, fast i en mycket mindre dos. Thank God! Lol(tror inte ens på gud, lät bara bra). Just att hon är så snäll står i vägen för henne ibland. När vi var yngre så köpte hon ALDRIG kläder åt sig själv! Inte ens när hon var på en stor Ullared-raid. Hmm, liten lögn, hon kanske kom hem med ett par sockar, nån gång, ibland. Hennes snällhet gör mig arg ibland! WTF!? Var lite ''ego'' ibland! Som tur är har hon blivit lite bättre, efter många tjat och klagomål från min och Ann Katrins sida(min syster, 21 yo). Mamma är den jag trivs bäst hos. Jag önskar att jag trivdes lika bra hos båda but you can't have everything in life, gotta make the best out of it. En extremt lång förklaring, jag vet, kanske jag borde bli journalist? Eller författare? Meh... kontorsgöra, screw that! Tycker det är kul att skriva så här långa text, men sällan ^^
Jag får nog börja med att säga att mina föräldrar är väldigt olika! Det är ett under att de höll ihop så länge som de gjorde det! I nästan alla aspekter är de olika; värderingar, hur de hanterar kriser och situationer och hur de ser på saker. De är verkligen som natt och dag. Well, opposites do attract... But how they stay together, that is a mystery, my friend ^_^
Jag älskar mina föräldrar lika mycket, any sane person would. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte trivs lika bra att bo under samma tak som den ene. Den ene i detta fall är pappa. Roland Larsson. Jag tror jag vet var skon klämmer. Han och jag är så olika, när det kommer till allt nästan. Vi är dock mer lika än han och mamma. Jag vet vart mitt temperament kommer ifrån x) + mammas otålighet, sorry to break it to you men du är rätt otålig mamma! =P
Slå ihop de två egenskaperna och du får ren vrede riktad mot dig om du gör mig arg =/. Jag kan inte säga att jag är ledsen över att ha de egenskaperna för det så otroligt befriande att få ur sig all ilska på en gång istället för att samla all ilska inom sig. Det har jag gjort också, ibland. Ytterst sällan, men då handlar det mer om att jag har tillits-problem till den människan. Jaja, nog om mig. Hur lyckas jag vända allt till att handla om mig? Narcissistiska jävel! *Rage!*
On topic:
Pappa är en otroligt smart man, han vet definitivt hur han ska få saker att bli som han vill. Och i de flesta fall så blir det så. Han ger sig inte utan en kamp, eller vad fan, han ger sig inte ens då! Jag skulle nog kunna sammanfatta pappa som en extremt viljestark människa när han väl har bestämt sig för vad han vill. Han och jag krockar =/ Vi båda är minst lika envisa. På gott och ont. Jag älskar pappa otroligt mycket men jag ska inte sticka under stolen med att han har många egenskaper jag inte tycker om. Det samma gäller med mamma men så är det nog med alla människor. Åtminstone de man lärt känna så pass bra. Ingen är perfekt. Det jag ogillar mest är att han är väldigt onyanserad i sitt tankesätt. Är något på ett vis han säger att det är, ja, då är det det! Han har svårt för att se saker genom andras perspektiv och förstå hur de tänker. Eller så är han så övertygad om att han måste ha rätt hela tiden att han inte ens orkar bry sig om att förstå andras synsätt? Den frågan lär jag ha kvar i resten av mitt liv.
Und meine Mutter:
Jag och mamma har för det mesta i mitt liv kommit överens väldigt bra. Vi har inga svårigheter alls att föra viktiga och långa diskussioner med varandra när det gäller allt egentligen. Känslor, svårigheter, livet i allmänhet. Få är unnade den lätthet vi har till varandra. Inte lätthet som att vi tar varandra för givna men att vi så lätt förstår varandra och vad det är vi försöker förmedla till den andra.
Jag är otroligt glad för det och det säger jag alltför sällan till henne. Hmm... jag är inte bra på att säga till människor hur mycket de betyder för mig och det tror jag mer beror på att jag ger upp innan jag börjat. Orden bara flyger ut ur min mun annars =P Brukar nästan aldrig ha svårt för att hitta orden men när det gäller de människor som betyder mest för mig så har jag väldigt svårt att sätta ord på det. Det går lixom inte. Fast jag inser själv att det är ju bättre att försöka än att inte försöka. My blog comes in handy in that aspect ;)
Min mamma heter Ann Kristin btw, med världens längsta efternamn, zwei, to be correct. ''Ann Kristin Eriksdatter Fuglerud'' Eriksdatter föddes hon inte med, det lade hon till nåt år efter skilsmässan 2006. Hennes pappa heter Erik, that's why. För att hedra honom eller nåt... Mumbojumbo ^^
Fuglerud är hennes sk. flicknamn.
Något jag och mamma har gemensamt är våran världsbild skulle jag säga. Mamma ger varje individ en chans innan hon dömer denne, fast tja... Mer korrekt skulle nog vara att säga att hon ger varje människa 50 miljarder chanser. Hon är för snäll för sitt egna bästa ibland =/ Den egenskapen har jag också, fast i en mycket mindre dos. Thank God! Lol(tror inte ens på gud, lät bara bra). Just att hon är så snäll står i vägen för henne ibland. När vi var yngre så köpte hon ALDRIG kläder åt sig själv! Inte ens när hon var på en stor Ullared-raid. Hmm, liten lögn, hon kanske kom hem med ett par sockar, nån gång, ibland. Hennes snällhet gör mig arg ibland! WTF!? Var lite ''ego'' ibland! Som tur är har hon blivit lite bättre, efter många tjat och klagomål från min och Ann Katrins sida(min syster, 21 yo). Mamma är den jag trivs bäst hos. Jag önskar att jag trivdes lika bra hos båda but you can't have everything in life, gotta make the best out of it. En extremt lång förklaring, jag vet, kanske jag borde bli journalist? Eller författare? Meh... kontorsgöra, screw that! Tycker det är kul att skriva så här långa text, men sällan ^^
1
30 days of challenge
Rolle säger:
När jag och din mamma var på en sk Ullared raid så lastade mamma kläder i shopping vagnen ,men kärnfrågan är vem betalade för dom kläderna när dom lades upp för expediten,med tanke på att din mor inte fick ett jobb före september 2005 om vi inte räknar med hennes restaurang jobb på Pullmans.bra beskrivning av din mor som en ängel och mig som en trångsynt falsk person,om nu mamma ger en miljarder ´med chanser varför flyttade du ifrån henne i december.
2011-07-31
18:05:10
