Det är ganska komplext tycker jag att få ner hela min barndom i ord. Hela haha, nae, riktigt så mkt orkar jag inte eller vill jag inte skriva ^^ Men... Just min barndom... Det första som dyker upp i huvet: Ovisshet. Man var ju så skyddad ifrån allting, eller skyddad och skyddad... Det är en klar fördel att förstå vad det är som händer i sin familj, det gör man ju inte riktigt upptill en viss ålder. 6-7 år gammal snackar jag om nu. Att inte veta vad man skulle bli och att inte veta hur framtiden skulle bli var inte ett bekymmer. Det kan jag sakna men samtidigt inte. Grejen är att jag vill ha mål och drömmar men jag har inte det just nu, därför kan jag sakna barndomen, jag stördes ju inte av att inte veta vad jag ville sträva efter.

Min barndom... Just denna är svår tycker jag... Framtills att jag var 6 år gammal så var jag en lycklig liten tjej, utan tvekan. Sedan flyttade vi ifrån Floda, det man skulle kunna kalla för mitt barndomshem... Iallafall var det där jag bodde som längst i min barndom, skulle jag tro. Saken e att jag flyttat 7 ggr i mitt liv så jag har faktiskt ingen koll på hur länge jag bott nånstans vart jag än har bott. Iallafall så flyttade vi sedan till Backa, på Hisingen. Enorm skillnad på folket, minst sagt! Ifrån att ha bott i en skyddad liten byhåla till att bo i en storstad, och inte i vilket område som helst... Utan just Backa, googlar man Backa så är det få goda nyheter som dyker upp, det är jag helt hundra på! Som en kulturkrock nästan...

När tar barndomen slut? Jadu... Det e väl individuellt men jag tycker att min barndom slutade när jag var kring 12 år gammal mer eller mindre. Det finns en hel del jag varit med om, sånt som man inte skulle önska sina egna barn men jag tycker absolut att jag gynnats av det. Survive one storm and the next one won't be so hard on you.

Haha... Jag kom nyss på en väldigt bra liknelse om min barndom... PRECIS som när man skjuter iväg en gummisnodd! Mkt fart och det är inte alltid man vet vart målet är... Enkel matte... Jag har flyttat 7 ggr i mitt liv, alltså har jag bott på 8 ställen i mitt liv. 16/8=2... Dvs... I snitt så har jag bott nånstans i två år och sen flyttat... Nu blir jag visserligen 17 i december men ändå... Det är verkligen inte en stabil uppväxt x) It is what is is...

Haha, tyckte den skylten beskriver min barndom bra, i stora drag alltså, inte som att inte detta tecknet funnits med:

Ett perfekt liv, finns det något sådant?
Jag skulle nog inte vilja ha ett perfekt liv för vart finns då strävan och längtan efter att nå sina mål?
Ett liv utan någon sorts glöd åt något håll... Ja... Det låter rätt trist tycker jag.

Hmm... Ett önskvärt liv för mig däremot är då jag flyttat hemifrån, till ett ställe jag faktiskt vill bo på =)
Jag vill egentligen inte bo här jag bor men jag hade två val, mamma i världens minsta lilla samhälle nära
Varberg eller hos pappa i Malmberget. Jag har provat båda, no me gusta...
Då jag inte behöver kompromissa med vart jag vill bo utan kan bo i vilken stad jag vill, det är vad jag vill!
Om jag så hade velat bo i Italien, so be it! Friheten att kunna välja själv är vad jag verkligen vill ha =)

Många bra vänner, en pojkvän, ett hem som man trivs i och att göra något man verkligen älskar att göra! =)
Ett lyckligt liv helt enkelt, jag drömmer inte om att bli superstjärna eller whatever, jag drömmer om att leva lyckligt =) Om det sen skulle innebära att jag gör det som superstjärna, lärare, läkare, designer, arkitekt, ja... Vad som helst egentligen, det är mindre viktigt för mig. Så länge jag trivs bra med det jag gör och inte känner mig alltför fäst vid sättet jag lever, att jag inte ''fastnar'' på ett jobb utan har utbildning som räcker långt inom många områden =)
Att inte känna mig begränsad egentligen.

Men klart jag lyssnar på musik ändå! Hmm... denna blir svår... Fast nr 1 är ju självklar haha!

Hmm... min favorit årstid... Den e lite svår tycker jag!

Jag har faktiskt ingen s.k. ''doodle'', dvs, småkludd på ett papper =P
Varje gång jag ritar(nästan, vilket jag inte gör så ofta) så gör jag mitt bästa, även om mitt bästa
kanske mäter sig med en 12årings bästa... A little bit embarrassing, oh yes x)
Nån dag kanske jag lägger upp några/något utav mina mästerverk! =D

Streckgubbar is da shizzz man! x)

Hmm... önskelista... Egentligen, så finns det inget materiellt som jag önskar mig jättemkt, eller tja...
Visst hade jag velat ha en bättre bärbar data, en ny mobil, ett par hörlurar, en egen kamera, en ipod eller whatever för att lyssna på musik... Lite kläder tackar man aldrig nej till... Men egentligen så finns det ingenting som jag önskar mig nämnvärt mkt. Jag anser att det ändå inte kan göra mig särskilt mkt lyckligare(inte alls) och vad jag strävar efter är faktiskt att må bra och njuta av livet, jag anser att jag är på god väg att nå dit för jag känner att jag verkligen är inne på rätt spår iallafall! =D

Men om man tolkar det på ett annat sätt, icke-materiellt menat, så finns det en del jag skulle kunna tänka mig... Men endast EN sak jag VET helt hundra att jag vill

1. Jag är mörkrädd, än idag trots att bara småbarn har lov att vara det =) Eller nåt...
2. Jag HATAR långa naglar, tänker på häxor då O.o eller om det är en man, en riktigt ovårdad liten gris.
3. Jag sjunger varje dag såvida jag inte är sjuk, och ''på riktigt'' när det bara är jag där! =D
4. Jag kan gå ner i spagat utan problem! =)
5. Jag har nog aldrig i hela mitt liv ägt ett par gröna byxor! =D

Denna är riktigt svår tycker jag... Min favorit plats... Under mitt relativt korta liv så har jag hittills flyttat, hmm... Låt mig tänka! Sex gånger får jag det till att bli, inte helt omöjligt att jag missat nåt där. Såe... jag känner inte riktigt att jag haft en så stabil uppväxt så jag har ju aldrig riktigt fäst mig vid något ställe... Hem för mig har alltid varit ett ställe i kanske max 4 år. Så jag skulle väl säga att det stället som jag verkligen älskar att vara på... Det kan variera, för jag älskar att vara på fotbollsplanen ^^ Kärlek Haha =P Nä men asså... Om man har fått flytta så mycket som jag så finns det inte riktigt nåt ställe som hunnit fästa sig hos en. Fotboll däremot... Ge mig en plan, en fotboll och en varm sommardag så finns det ingen annanstans jag hade kunnat må bättre =)
Jag får nån sorts ro inom mig med fotbollen för jag vet att vart jag än är, vad som än händer, så är det alltid en stabil punkt i mitt liv!

Hmm... jag är inte den som brukar ångra mig, för jag känner att... Jag är verkligen en tänkare och därför tar jag mina beslut efter väldigt noga betänkande. Därför skulle jag väl säga att jag på sätt och vis ångrar mig att jag färgade mitt hår svart förra året i augusti =P 16 augusti var det kommer jag ihåg ^^ Det var verkligen bara impuls-tanke. Jag gillade det en stund men sen ångrade jag mig. Jag är egentligen en tjej som tror på naturlig skönhet och därför så sminkar jag mig aldrig(tja, delvis, gillar inte massa kladd =P) och jag gillar inte att behöva färga håret 350 biljarder ggr -_- haha... Man lär sig av sina misstag =) Nu vill jag inte färga håret längre. Såe... Det är väl det jag har ångrat som jag kan komma på =)

Mycket har hänt sedan ett år tillbaka, otroligt mycket! Inte bara har mitt yttre förändrats
radikalt(håret då främst) utan väldigt mycket har hänt i mitt liv inom ett år.
Jag har hunnit färga håret svart, klippa av hö-kvalitén haha, och klippa av det sönderblekta
ännu en gång, och nu, så ser jag ut såhär =) Inom knappa 5 månader hann jag med att
flytta till Norrland och tillbaka, men det hör inte till saken, ville bara påvisa att mycket
hänt även bortsett från de yttre förändringarna!

Mina syskon... Låt mig räkna först xD

I storleksordning med äldsta först ^^:

Hans Erik
Ann Katrin
Henning
Vova(Vladimir)
Julia


Med mig mellan Henning och Vova ^^

Hans Erik är äldst, sex år äldre än mig, alltså född -88. Han pluggar till psykolog och han har bott i Norge hela sitt liv, då med sin pappa(vi har inte samma pappa) framtills han blev 18 tror jag? Hmm... Han har en del år kvar på utbildningen, men jag är helt säker på att han klarar det =) Det är tuffa krav men han är ju så otroligt smart.

Ann Katrin har samma pappa som Hans Erik, så då är vi ju egentligen vad man skulle kalla för halvsyskon, men jag tycker det låter så otroligt dumt. Hon är inte ett halvt syskon =P Hon är ju mitt syskon! Haha... svårt att redogöra för hur jag tänker... Men vi har levt tsm hela livet, eller tja... Inte när jag bodde i Norrland i knappa 5 månader och nu som hon fick sin lägenhet första april =) Hon är född -90 och är alltså 4 år äldre än mig. Hon gifter sig nu den 25e juni med sin pojkvän Isac som hon varit tsm med i 4 år tror jag det är!

Henning och jag har samma mamma och pappa, mitt enda syskon som har det. Han är född -93 och han är stor som ett hus! xD Haha skämt åsido... Hans stora intresse är att gymma och han bor uppe i Norrland tsm med min pappa, styvmorsa, Vladimir och Julia. Han och jag har alltid haft väldigt lätt för att prata med varandra.

Vladimir kom in i mitt liv 2009, då pappa hade gift sig med Victoria, rysk kvinna. En otroligt busig och ibland enerverande lillkille. Han är född -02 och han är verkligen en snäll pojk inombords ^^

Julia är min lillasyster... Hon föddes -10 den 7e oktober =) Tyvärr kunde jag inte se henne som nyfödd, och det var oerhört jobbigt. Det var värt väntan, immediate love. Synd att missa hennes framsteg, men jag är säker på att det kommer tillfällen i livet då jag kan kontakta henne =) (Om hon vill då vill säga... =/ )

Det där är en väldigt svår fråga för mig. Vem jag ser upp till... alla över 13 i princip lol haha! Skämt åsido... Hmm. En kille som heter Alexander, han tänker väldigt nyanserat! Alltså att han kan se saker ur säkert 10 synvinklar, om än inte mer. En väldigt öppen kille med humor. Men det är inte bara honom jag ser upp till. Emma är väldigt stark som person, jag har mött min överman ^^ Tror jag iallafall =P Spelar ingen roll för mig men hon visar en enorm styrka och det är definitivt en önskningsvärd egenskap. Utöver de två så tror det inte är någon jag ser upp till mer än att de har någon enstaka egenskap som är jättefin. Jag tror nog jag ser upp till alla mer eller mindre men inte jättemycket.

Min bästa kompis kan jag stolt meddela att hon heter Emma Vikström!

I sistone har jag försummat henne, jag mår verkligen inte bra över det. Men samtidigt är det så mkt som händer i mitt liv just nu, kan verkligen inte skriva vad, det är inte smart. Jag kan säga så här att hade det inte varit pga. min livssituation just nu så hade jag verkligen varit med henne så mkt jag kan. Jag ska ta och kontakta henne snart, om jag kan dvs... Jag längtar efter att träffa henne. Mår så sjukt dåligt över detta. Nog om det. Emma är en helt underbar människa, om du mår dåligt, ja då finns det få människor som kan mäta sig med henne när det gäller att muntra upp människor! Hon är lite... hmm, vad jag säga? Man kan väl säga att hon ser på världen med mörka glasögon, och det är ju verkligen inte bra. Men jag förstår henne så väl, efter allt vi har pratat om och hur väl vi lärt känna varandra. What makes her my best friend? Well, hon är otroligt väluppfostrad och trevlig och hon är sympatisk som få. En egenskap jag verkligen uppskattar hos människor. Vi skrattar så mycket när vi är med varandra =) Det uppskattas sjukt mycket, kan behöva ett par skratt(underdrift där!) om dagen för att se världen från den ljusa sidan. 

Jag känner mig hemsk Emma...

Öhm... Listan kan bli lång. Och det är väl där skon klämmer. Mitt självförtroende och min självkänsla är inte den bästa... Tyvärr. Hmm... men om jag bara ska säga någonting konkret så måste det vara att jag har så svårt att förlåta saker. Tja, inte struntsaker, men saker som sårar. Jag förlåter oftast men antagligen inte helt för jag släpper aldrig det som hänt. Nej, jag pratar inte om det men jag tänker på det. ''If you've done it once you can do it twice''. Synd att det ska vara så jag tänker, för det skadar mer än gör nytta.

OJ OJ OJ! =P Hoppas inte det här blir alltför långt! Jag har en förmåga att aldrig hålla käften -_- (eller skriva givetvis)

Jag får nog börja med att säga att mina föräldrar är väldigt olika! Det är ett under att de höll ihop så länge som de gjorde det! I nästan alla aspekter är de olika; värderingar, hur de hanterar kriser och situationer och hur de ser på saker. De är verkligen som natt och dag. Well, opposites do attract... But how they stay together, that is a mystery, my friend ^_^

Jag älskar mina föräldrar lika mycket, any sane person would. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte trivs lika bra att bo under samma tak som den ene. Den ene i detta fall är pappa. Roland Larsson. Jag tror jag vet var skon klämmer. Han och jag är så olika, när det kommer till allt nästan. Vi är dock mer lika än han och mamma. Jag vet vart mitt temperament kommer ifrån x) + mammas otålighet, sorry to break it to you men du är rätt otålig mamma! =P
Slå ihop de två egenskaperna och du får ren vrede riktad mot dig om du gör mig arg =/. Jag kan inte säga att jag är ledsen över att ha de egenskaperna för det så otroligt befriande att få ur sig all ilska på en gång istället för att samla all ilska inom sig. Det har jag gjort också, ibland. Ytterst sällan, men då handlar det mer om att jag har tillits-problem till den människan. Jaja, nog om mig. Hur lyckas jag vända allt till att handla om mig? Narcissistiska jävel! *Rage!*

On topic:
Pappa är en otroligt smart man, han vet definitivt hur han ska få saker att bli som han vill. Och i de flesta fall så blir det så. Han ger sig inte utan en kamp, eller vad fan, han ger sig inte ens då! Jag skulle nog kunna sammanfatta pappa som en extremt viljestark människa när han väl har bestämt sig för vad han vill. Han och jag krockar =/ Vi båda är minst lika envisa. På gott och ont. Jag älskar pappa otroligt mycket men jag ska inte sticka under stolen med att han har många egenskaper jag inte tycker om. Det samma gäller med mamma men så är det nog med alla människor. Åtminstone de man lärt känna så pass bra. Ingen är perfekt. Det jag ogillar mest är att han är väldigt onyanserad i sitt tankesätt. Är något på ett vis han säger att det är, ja, då är det det! Han har svårt för att se saker genom andras perspektiv och förstå hur de tänker. Eller så är han så övertygad om att han måste ha rätt hela tiden att han inte ens orkar bry sig om att förstå andras synsätt? Den frågan lär jag ha kvar i resten av mitt liv.

---

Und meine Mutter:
Jag och mamma har för det mesta i mitt liv kommit överens väldigt bra. Vi har inga svårigheter alls att föra viktiga och långa diskussioner med varandra när det gäller allt egentligen. Känslor, svårigheter, livet i allmänhet. Få är unnade den lätthet vi har till varandra. Inte lätthet som att vi tar varandra för givna men att vi så lätt förstår varandra och vad det är vi försöker förmedla till den andra.
Jag är otroligt glad för det och det säger jag alltför sällan till henne. Hmm... jag är inte bra på att säga till människor hur mycket de betyder för mig och det tror jag mer beror på att jag ger upp innan jag börjat. Orden bara flyger ut ur min mun annars =P Brukar nästan aldrig ha svårt för att hitta orden men när det gäller de människor som betyder mest för mig så har jag väldigt svårt att sätta ord på det. Det går lixom inte. Fast jag inser själv att det är ju bättre att försöka än att inte försöka. My blog comes in handy in that aspect ;)

Min mamma heter Ann Kristin btw, med världens längsta efternamn, zwei, to be correct. ''Ann Kristin Eriksdatter Fuglerud'' Eriksdatter föddes hon inte med, det lade hon till nåt år efter skilsmässan 2006. Hennes pappa heter Erik, that's why. För att hedra honom eller nåt... Mumbojumbo ^^
Fuglerud är hennes sk. flicknamn.

Något jag och mamma har gemensamt är våran världsbild skulle jag säga. Mamma ger varje individ en chans innan hon dömer denne, fast tja... Mer korrekt skulle nog vara att säga att hon ger varje människa 50 miljarder chanser. Hon är för snäll för sitt egna bästa ibland =/ Den egenskapen har jag också, fast i en mycket mindre dos. Thank God! Lol(tror inte ens på gud, lät bara bra). Just att hon är så snäll står i vägen för henne ibland. När vi var yngre så köpte hon ALDRIG kläder åt sig själv! Inte ens när hon var på en stor Ullared-raid. Hmm, liten lögn, hon kanske kom hem med ett par sockar, nån gång, ibland. Hennes snällhet gör mig arg ibland! WTF!? Var lite ''ego'' ibland! Som tur är har hon blivit lite bättre, efter många tjat och klagomål från min och Ann Katrins sida(min syster, 21 yo). Mamma är den jag trivs bäst hos. Jag önskar att jag trivdes lika bra hos båda but you can't have everything in life, gotta make the best out of it. En extremt lång förklaring, jag vet, kanske jag borde bli journalist? Eller författare? Meh... kontorsgöra, screw that! Tycker det är kul att skriva så här långa text, men sällan ^^

Min klädstil? Well... here goes =P
Jag har ingen direkt klädstil, när jag köper kläder så köper jag antingen basplagg, basic shit som svarta linnen, tråkiga färger ^^, eller så köper jag något som jag inte haft förut. Oftast. Jag gillar kläder med mycket färg eftersom att en helsvart outfit ganska lätt ser dyster ut =P Så om jag har på mig endast svarta kläder så brukar jag tänka på att ha på mig nåt som piggar upp. T.ex. mina sneakers jag köpte på New Yorker i Köpenhamn förra sommarn! De är svarta med labradorprickar på med vitt runt om(sounds NOT nice men de är schnugga) och skrikrosa skosnören =) Mina favoritskor!

Sådär ser mina skor ut om man ändrar på färgerna lite ^^ Hittade ingen annan bild, kanske kan fotografera mina nån gång? I wouldn't mind, they're so pretty! =D

 

Mina sneakers är vita där det blåa är. Skosnörena är skrikrosa och det är det på undersidan av skon med ^^ Ångrar inte en sekund att jag köpte de!

---

Hmm... hur ska man förklara min klädstil egentligen? Jag gillar att ha på mig tights, skönaste plagget ever, och nåt långt linne med nån hoodie över. Men det är verkligen inte så jag går klädd varje dag. Har hamnat i mjukis-fällan... tyvärr xD For various reasons... Jag älskar checkered shirts, eller á la svenska, rutiga skjortor och så gillar jag halvpösiga byxor. Tycker inte det är bekvämt med supertighta jeans, dock har jag ett par och fler lär det inte bli om jag inte tar en totalvändning och blir barbiegirl. Klackskor+Jenny= Nej tack! Hade inte ens det på balen, proud =) I didn't give in for pier pressure, när jag tänker efter så sket jag faktiskt i hur andra klädde sig. Lyckad bal, inga fötter som gjorde ont ^^

---

Dessa jeansen har EXAKT den passformen jag gillar på jeans synd bara att de jävla slitningarna skulle vara där -_- Vill inte se ut som nån jävla unge som skejtat och ramlat på mina knän och lår femtioelva gånger...
Hade köpt de på direkten om det inte vore för det =/

Såna jeans, ett fräscht tajt linne, mina sneakers och en ganska lös cardigan som e halvt knäppt. Wow, den outfiten skulle varit MIG på så jävla många sett. Chill, layed back och jävligt snyggt. Comfy as well ^^

Haha mitt bloggnamn vet jag inte riktigt varför jag valde. Larsson=obviously för att det handlar om mig, MAH LAST NAME YA KNOW MAN. Biff... FÖR ATT JAG ÄR BIFF FÖR FAN!

Lol. Nä men jag brukar skämta om att jag är biff(*host* inget skämt, självgod =D).
Haha, jag tyckte bara det lät roligt och så tog jag det =) Det bara ploppade upp, kändes som
ett rätt passande bloggnamn för mig ^^ Man får ta det jag säger med en nypa salt ;) Vad nu det skulle vara bra för? Hmm... har alltid undrat vart det uttrycket kommer ifrån! Kanske man menar att man bara tar lite grann?

Jadu... Okej =)
Jag heter Jenny Larsson och jag är en decembertjej född -94. Jag har flyttat många gånger i mitt liv men har mestadels bott i Göteborg. Jag föddes i Norge i samma stad som min mamma föddes, Gjövik. Jag är faktiskt inte ens svensk medborgare! Det vill jag dock ändra. Jag älskar att spela fotboll och jag gillar också att sjunga. Inte det mest originella kanske men så är det! Jag har spelat i Hisings Backa FC sedan jag var 11 år gammal men jag har älskat fotboll sedan jag var 10 år. Min favoritspelare är Messi men jag är inget hängivet tv-fotboll-fan. Jag vet inte... Det är inte min grej riktigt att bänka mig framför soffan och vråla! =P Men visst har det hänt ^^
Jag fokuserar mer på att spela själv, det är det roligaste. Jag försöker alltid förbättras men det sista året har varit tufft och tyvärr har fotbollen fått stå på hyllan ett tag. Jag planerar dock att ta upp det igen så fort jag kan!

Nu bor jag i Gällivare men jag kan inte förneka att jag är en tvättäkta göteborgare. På gott och ont. Mina föräldrar är skilda och efter en tids stund på Aranäsgymnasiet(gick idrottsprogrammet och hade fotboll) kände jag att jag inte klarade av miljön längre. Jag kände mig helt utanför i skolan och hade jag inte varit där så hade ingen märkt det. Så kändes det iallafall. Jag gav Gällivare och pappa en chans. Nu känner jag att det inte är rätt för mig. Jag kan låta som ett problembarn nu but I beg to differ! =P Jag har hoppat av Välkommaskolan och ska ha praktik istället. Hmm... tankarna skenar iväg mot mitt älskade Göteborg och planerna som de ser ut nu är att flytta tillbaka. Nog om det =) Jag är otroligt språkintresserad och engelska i synnerhet intresserar mig. Jag har drömmar om att bo i USA under nån period i mitt liv. Jag tycker det känns viktigt att uppleva världen som helhet och inte bara i ett och samma land hela livet. Jag skulle nog säga att jag är ganska filosofisk av mig och jag funderar väldigt mycket på livet i allmänhet. Jag är öppen för nya chanser och möjligheter och ett liv utan variation hade inte fungerat för mig.